Text

Aftonbladet Kultur: Äntligen får Agnes Cleve vara med (140815)

Konstprofessorn Andreas Lindblomskrev 1918 i samband med expressionistutställningen på Liljevalchs:

”varför skola kvinnorna över huvud taget hålla i penslarna?”.

Ser du på vad Agnes Cleve höll på med det året finns det ingen anledning att ställa frågan. Cleve (1876-1951) målade då i kubistisk stil, med en rörelse mot futurismen som sällan synts bland nordiska konstnärer.

Under sin livstid var hon välkänd i den svenska konstvärlden, men i den manligt dominerade historieskrivningen har hon helt glömts bort. I sommar har hon fått sin första uttömmande utställning, Agnes Cleve – svensk modernist i världen, på Mjellby konstmuseum utanför Halmstad.

Där manliga konstnärer från samma period har sitt eftermäle på universitetsbibliotek och institutioner var Cleves brev och material utspridda, mest hos familjen. Med hjälp av forskare har museet skapat en utställningskatalog som också fungerar som biografi. Trots stilistiska brister är det fascinerande läsning.

Vi får veta att Cleve i 35-årsåldern skiljer sig, lämnar barnen med maken och satsar fullt ut på konstnärskapet – något som då var oförenligt med familjelivet. Hon träffar den 13 år yngre konstnären och scenografen John Jon-And, de får barn, umgås med Kandinsky ochGabriele Münter och reser världen runt.

Jag håller tummarna för att vi får se mer av Cleve även i storstädernas konstrum framöver, för att fler ska få chansen att lära känna modernistpionjären. Det är inte bara kvinnohistorien som saknat denna pusselbit. Det är den svenska konsthistorien i stort.

–Ida Therén

http://www.aftonbladet.se/kultur/konst/article19371402.ab

Tags: Agnes Cleve
Text

Aftonbladet Kultur: Bokgangster intar Sverige (om Amazon.com) 140806

image

Den amerikanska näthandelsjätten Amazon har gjort sig känd för att undvika skatt, dumpa löner och utpressa bokförlag. Nu kommer de till Sverige.

I april skrev Amazon ett avtal med Bokrondellen, länken mellan förlag och bokhandel som krävs för att sälja svenska böcker. Nu väntar de svenska förlagen skräckslagna på att imperiet ska slå till.

Vi borde alla vara oroliga.

Den 25 juli skrev 900 amerikanska författare under ett öppet brev mot boknätjätten Amazon. ThrillerförfattarenDouglas Preston säger: ”Vi författare känner oss förrådda av Amazon. De kör med utpressning, rena gangsterfasonerna”. ÄvenJohn GrishamDonna Tartt och Stephen King undertecknade protestbrevet.

Amazon började som en bokbutik på nätet, men har i dag blivit the everything store som grundaren Jeff Bezos drömde om vid starten. Men de låga nätpriserna kostar. I julas jobbade The Guardians Carole Cadwalladr en vecka på ett brittiskt Amazonlager – på orwellskt nyspråk kallad fulfilment centre, förverkligandecenter. Där mötte hon småbarnsföräldrar som jobbar tiotimmarsskift och pendlar två timmar till jobbet sida vid sida med sextioplussare, som stressar runt flera mil om dagen kring lagergolvet. Ingen visste om de fick förlängning efter nyår. Belöningen var något öre över EU:s minimilön.

Cadwalladr skriver: ”Det här är arbetets framtid; och att Amazon betalar minimalt med skatt överallt är det globala näringslivets framtid. En framtid där multinationella företag har mer makt än regeringar”.

I USA står sajten för en tredjedel av bokförsäljningen och 65 procent av e-böckerna. Det är den största nätbokhandeln i flera länder i Asien och Europa. Makten använder de för att utpressa förlagen. Exempelvis ger jätteförlaget Random House Amazon 53 procents rabatt på sina böcker, i utbyte mot att marknadsföras på sidan. Amazons sökfunktion baseras nämligen inte bara på relevans, utan även på vad förlagen är beredda att betala för marknadsföring. Små förlag kan tvingas ge över 60 procent till Amazon enligt det som internt kallas ”gasellprojektet”: de ger sig på småförlag såsom en gepard attackerar en sjuk gasell.

Samtidigt växer Amazons makt över det skriva ordet. Företaget har egen förlagsverksamhet (Amazon Publishing) och egen utgivning av e-böcker. Förra året köpte Bezos dessutom dagstidningen The Washington Post. Oroväckande, tycker författaren Jonathan Franzensom kallar Bezos för ”en av apokalypsens fyra ryttare”. Amazons affärsmodell gynnar rika, twittrande skrytförfattare, inte folk som valt att skriva för att de tröttnat på just den sortens social interaktion, menar han.

Förra vintern väckte Amazon rubriker i Tyskland, då en dokumentär avslöjade att de anlitat nazistledda vaktbolaget Hess Security, döpt efter nazisten Rudolf Hess. Vakterna bar svarta Thor Steinar-uniformer, ett nationalistiskt märke kopplat till tyska extremhögern. De kontrollerade Amazons utländska arbetare med polisliknande metoder, bland annat övervakade de motellen där de anställda bodde.

Men Amazons framfart har börjat väcka motstånd. Tysklands ekonomiminister har kallat Amazon, Facebook, Google och Apple för ”brutal informationskapitalism”. Där har man nyligen infört en ny lag om att tyska onlineaffärer inte får stoppa självständiga försäljare från att erbjuda billigare varor någon annanstans, inklusive sina egna hemsidor. Frankrike och Tjeckiens gatuhandlare är skyddade mot storföretag genom lagar som förbjuder för låg prissättning i förhållande till inköpspris. I slutet av juni kom franska politiker också överens om ”anti-Amazonlagen”, som gör att nätbokhandlare får välja att antingen erbjuda gratis frakt, eller rabatterade böcker. Inte både och.

På EU-nivå diskuteras just nu hur unionen ska hantera Silicon Valleyföretagens, bland annat Amazons, inflytande över vår digitala miljö. Som en del i EU:s stora skatteundersökning försöker man också ta reda på om Amazon tvättar sina europeiska inkomster genom Luxemburg.

Vissa förlag kämpar också mot Amazons gangstermetoder. Just nu pågår en hemlig domstolsförhandling mellan förlagsgruppen Hachette och Amazon. Den sägs handla om e-bokpriser. Amazon vill ha hälften av intäkterna i kommission. Väl magstarkt, tycker Hachette.

Efter att konflikten trappades upp i maj har många Hachetteböcker inte gått att hitta på Amazon. Hårdast slår kriget mot oetablerade författare, som har svårt att synas i vanliga fall. Men även bästsäljarförfattare drabbas: Malcolm Gladwells bokförsäljning har halverats under dispyten. J K Rowlings nya bok (under pseudonymenRobert Galbraith) listades med 1-2 månaders leveranstid. Embargot tros vara anledningen att hon inte toppade New York Times bästsäljarlista i juli.

Men en författare har tjänat på fejden. När pratshowvärden (och Hachetteförfattaren) Stephen Colbert attackerade Amazon med orden ”vi kommer inte slicka deras monopol-stövel”, passade han på att uppmana tittarna att hjälpa en okänd debutant, Edan Lepucki. Resultatet är att 33-åringens bok California i dagarna rapporterades vara en av de mest förbeställda Hachette-böckerna någonsin.

I och med Amazons stundande intåg i Sverige är det hög tid att bestämma hur vi ska bemöta nätoligarkernas framfart. Eller som nätgurun Chris Anderson uttrycker det i nya boken Makers – den nya industriella revolutionen (Modernista, 2013): ”De senaste tio åren har handlat om att hitta nya sätt att skapa, uppfinna och samarbeta på nätet. De kommande tio åren kommer att handla om att tillämpa denna kunskap på den verkliga världen.”

Vi bör fundera över hur Amazon kommer att påverka svenska bokhandlars och bokförlags överlevnadsmöjligheter. Lagerarbetares arbetsvillkor, nätföretags skatteregler och företagens insyn i våra privatliv är andra frågor som behöver övervägas. Samt: Vill vi ha kvar levande städer med fysiska mötesplatser och affärer som faktiskt betalar skatt?

Kunden har inte alltid rätt. Vad som är billigast i dag kan ha ett högt pris i morgon.

Ida Therén

http://www.aftonbladet.se/kultur/article19319177.ab

Text

Aftonbladet Kultur 140411 - Heltidsjobb – en familjefälla

image

Heltidsjobb – en familjefälla

Dags att lyfta blicken – sluta prata om självvalt deltidsarbete som en kvinnofälla

I Sydsvenska Dagbladet kritiserar EllenAlbertsdóttir tidskriften Nära Barn, en föräldratidning med barnperspektiv. Det ”nära föräldraskapet”, där man ser till barnets behov av en närvarande förälder, menar hon blir en kvinnofälla.

Den feministiska skepsisen mot allt som luktar hemmafru är bekant, och sund. Men i en tid då stress och utbrändhet är normaltillstånd för stora delar av befolkningen blir kritiken missriktad.

Problemet är inte att kvinnor väljer att arbeta deltid eller att familjer tvekar inför att lämna ettåringar på förskola, utan att fler män inte går ner till deltid för att vara med sina barn. Men det är också en fråga om livskvalitet.

Produktiviteten har ökat explosionsartat det senaste århundradet, utan att arbetsdagarna blivit kortare. Samtidigt som många arbetar övertid går andra sysslolösa. Många arbeten skulle kunna delas in i mindre skift, för att ge fler möjlighet till arbete.

Det riktiga problemet är vår syn på tid och pengar. Hur föräldrar prioriterar att lägga fiskbensparkett, köpa råsaftscentrifuger och andra konsumtions-skitdrömmar som förpestar planeten, framför fritid att umgås med sina barn.

Albertsdóttirs kritik är symptomatisk för samhällets syn på föräldraskap: vuxna förväntar sig att kunna leva samma liv med som utan småbarn. Vill man vada runt i hav av ”egentid” har jag ett tips: Våga trotsa normen. Skaffa inte barn.

Det är dags att lyfta blicken och sluta prata om självvalt deltidsarbete som en kvinnofälla. I stället borde vi prata om heltidsarbete som det det är: en familjefälla.

Text

Aftobladet Debatt 1405 - Krymp blöjberget!

Läs texten härimage

Engångsblöjan är en enorm miljöbov. Den är hälsofarlig för barn och kostar pengar för familjer och sophantering. Varför uppmuntras inte alternativen?

För ett år sedan vid den här tiden var jag höggravid med mitt första barn. Tankarna kretsade kring hur jag skulle ge barnet bästa möjliga förutsättningar, utan att förstöra världen i onödan. Ändå krävdes mycket research innan jag upptäckte att det finns alternativ till engångsblöjan.

Engångsblöjan är ett relativt nytt påfund, men ses som självklar i svenska hem. Det många inte vet är att den ökar risken för urinvägsinfektion, förstoppning, höftproblem från tunga blöjor och hämmar barnets gångutveckling. Blöjperioden ger många barn blöjeksem, kostar mycket pengar (10-20 000 kronor per barn) och riskerar gosa in en rad hormonstörande kemikalier mot barnets hud. Dessutom framställs blöjan och superabsorbenterna inuti av olja, en känd miljövärsting som avger växthusgaser vid nedbrytning. Tre år med blöja innebär ett ton sopor som tar 500 år att bryta ner.

Med allt det i åtanke, borde inte vård och kommun informera om att det finns andra sätt att sköta babyhygienen?

Efter mycket sökande på nätet hittade jag det som ofta kallas EC, Elimination Communication, babypottning eller naturlig bebishygien. Metoden utövas i alla utvecklingsländer. Föräldern lär sig barnets toasignaler och erbjuder det att utföra sina behov på lämplig plats.

Men medan väst börjar få upp ögonen för metoden försöker blöjindustrin sätta stopp för dess spridning. Just nu arbetar de stenhårt för att sprida engångsblöjans evangelium i exempelvis Indien där medelklassen redan har börjat överge traditionen och gå över till att köpa dyra skräpblöjor.

Blöjindustrin har sedan 90-talet bombat tv med reklam, som har ändrat normen för hur bebishygien ser ut.

Reklamväskor fulla med blöjpropaganda delas ut till blivande föräldrar av landets barnmorskor, sponsrat av Libero.

BB-avdelningar får gratis plastblöjor till nyfödda bebisar och officiella instanser som Vårdguiden och Rikshandboken presenterar engångsblöjan som en självklarhet.

Först tyckte jag det verkade läskigt och svårt med babypottning. Men inom en vecka hade både jag, min partner och bebisen fattat grejen, och under de fyra månader som gått har vi knappt sett en bajsblöja. Och då är barnet som nu är nio månader inte ens blöjfritt på heltid, utan vi kombinerar det med både engångs- och tygblöjor. Det handlar alltså inte om någon ”träning” eller prestation, utan om att lyssna på bebisens signaler och medfödda kroppskännedom.

Barn signalerar redan som nyfödda när de behöver uträtta sina behov – precis som det visar att det är hungrigt eller trött. Ändå är det inte ovanligt att barn använder blöja upp i 4-årsåldern. Dagens blöjor suger upp så bra att barnet inte behöver lära sig koppla ihop våt byxa med kiss. Instinkten för barnet att uträtta behoven i det fria lärs bort.

Som förälder vill jag ha information om de bästa alternativen för att sköta mitt barn. Så är det inte idag.

Läkarutbildningar, barnmorskor, BB och Barnavårdscentralens föräldragrupper informerar inte om alternativ till engångsblöjor. Medan familjer i Norge som vill använda till exempel tygblöjor får ett ekonomiskt bidrag, delvis finansierat av avfallsbolagen. Vore inte det en bra idé även här?

Alla föräldrar och barn är olika, och att strunta i engångsblöjan passar inte alla. Men de som vill testa borde få information hur det funkar. Varför måste jag luska runt på nätet när jag vill spara pengar för kommunens sophantering?

Att sprida kunskapen om alternativen till blöjorna gynnar miljön, klimatet, hälsan och ekonomin. Helt enkelt: alla utom blöjföretagen.

 

Ida Therén

Text

Nytt nummer ute nu!

http://www.constliterarypreview.com

Text

Ofräscha datanördar blir ny tv-serie (Aftonbladet Kultur 140424)

Sagan om datanörden som blir mångmiljonär är vår tids HC Andersen. Nu har Mike Judge, skaparen bakom tramsiga Beavis & Butthead och kafkaeska Office space, inspirerats av sitt eget 1980-tal i mjukvarumeckat och skrivit HBO-serien ­Silicon Valley. Där får vi möta Richard Hendricks, en spinkig tjugo-nånting i hoodie och krokiga framtänder som utvecklat en dataalgoritm som gör mjukvarujättarna pirriga i brallan. Han tackar nej till Hoolis, seriens Google, mångmiljonserbjudande. I stället hakar han på en enprocentare, snarlik kontroversiella Paypal-miljardären och investeraren Peter Thiel. Hooli försöker kopiera algoritmen, och kampen mellan David och Goliat är ett faktum.

Miljön är välbekant från filmer som The Social Network och den mindre lyckade Google-finansierade The Internship som kom fjol (se den inte), och innehåller vår tids främsta rags-to-riches-berättelse. Ändå blir jag inte intresserad.

Serien gör inte mycket för att hotta upp fördomarna om techisarna, så hatade i grannstaden San Fransisco att Google-bussarna börjat attackeras. Att den enda minnesvärda kvinnliga figuren är den svarta strippan Mochachino bidrar till känslan av bristande fräschör.

Samtidigt är seriens förutsägbarhet inte bara Judges fel. Det är inte lätt att skapa satir om en arbetsplats med kitschiga rutschkanor, redan en parodi på sig själv. Och om karaktärerna känns endimensionella är det inte så konstigt. Datakillarna må ha tagit över världen, men de är fortfarande socialt inkompetenta.
 Ida Therén
Text

Aftonbladet Kultur: Doll & Em (HBO) 130315

TV Var går gränsen mellan anställd och vän? Det är frågan i nya HBO-sitcomen Doll & Em som handlar om brittiska Hollywoodskådisen Em som anställt barndomsvännen Doll som sin assistent. Den traditionella kvinnliga strävan efter inkännande jämlikhet knockas ur balans och Em (Emily Mortimer, känd från bland annat Newsroom) och Doll (Dolly Wells) famlar handlöst efter sätt att hantera de nya rollerna. Doll & Em följer samma spår somGirlsTwo Broke Girls och Bridesmaids. Serien klarar Bechdeltestet med hästlängder: män är sällan huvudämnet för samtalen. Men serien är inte bara en djupdykning i den kvinnliga vänskapens subtila hierarkier. Starkast är dess utforskande av hur den tjänstebaserade ekonomin påverkar våra mänskliga relationer.

I en scen ligger Em och Doll hemma i soffan och slappar. Sömnigt påpekar Em hur smarrigt det vore med lite glass, ”det finns lite i frysen”. Doll reser sig, tvekandes. Är hon en schyst kompis eller en anställd som tar order? Riktigt obehagligt blir det när Em ger Doll lön – i kontanter – ögonblicket efter att hon sagt ”jag älskar dig, det vet du”.

Snart är vänskap en vara, som allt annat.

Text

Aftonbladet Kultur: Om tidskriften Nära Barn

http://www.aftonbladet.se/kultur/article18511118.ab

Text

Aftonbladet Debatt: Vi håller på att få en digital underklass 140221

Vi håller på att få en ny teknisk underklass.

Vissa barn har ett dussin datorer i skolan och IT-vurmande lärare. Samtidigt saknar andra tillgång till datorer såväl i skolan som hemma.

Problemet blev tydligt när jag i förra veckan höll i en skriv-workshop för en tjejgrupp i en stockholmsförort. Planen var att vi skulle försöka skriva en insändare ihop. En tjej tog upp att alla elever på skolan borde få en egen dator. En annan tjej fnyste. ”De har knappt råd med nya pennor, hur ska vi få datorer?”. Samtliga bekräftade att skolorna i området har för få datorer, som dessutom inte fungerar särskilt bra.

Det pratas om internetberoendet som breder ut sig över Sverige och om människor som är uppkopplade dygnet runt. Men alla har inte drabbats av den digitala besattheten - eftersom dator för dem är en ouppnåelig lyx.

Pisa-rapporten från 2009 visade att de elever som inte har dator hemma presterar sämre på det digitala lästestet än de som har minst en dator i hushållet. I senaste Pisa från 2013 bryter Sverige mot den internationella trenden, och får försämrade resultat på de digitala läsproven.

Ännu viktigare är att den svenska skolan är bland de mest ojämlika länderna i Europa när det handlar om tillgång till datorer. I vissa grundskolor delar över 11 elever på en dator. I andra har varje elev en egen dator.

Datorer ingår heller inte i de flesta kommuners socialbidragsnorm. Vad händer med de som halkar efter?

Flera aktuella rättsfall har tagit upp problemet. När en kvinna i Varberg ansökte om ekonomiskt bistånd för att köpa en dator av socialnämnden fick hon avslag. Datorn ansågs inte ingå i en skälig levnadsnivå. Hon överklagade till kammarrätten, som slog fast att det inte finns skäl att neka bistånd till en dator, om den kostar lika mycket eller mindre än en TV. Kan man få hjälp med en TV borde man få hjälp med en dator.

Senast häromåret diskuterade Riksdagen ett flertal motioner, bland annat av Sara Karlsson (S), om dator och bredbandstillgång skulle ingå i riksnormen för socialbidrag. Förslaget fick avslag.

Pisa visar också att det inte finns ett enkelt samband mellan hur mycket tid barn tillbringar med datorer och hur bra resultat de får på digitala lästest. Det handlar alltså inte bara om att sitta hemma och spela Minecraft på sportlovet. Barnen behöver också verktyg för att kunna behärska tekniken på en nivå som de kan ha nytta av senare, i exempelvis arbetslivet. Att ge barnen verktygen är upp till varje rektor och lärare.

Det finns en klyfta mellan den faktiska IT-kompetensen på skolorna, och skolans krav på likvärdighet i utbildningen. Det menar Ulli Samuelsson, forskare i pedagogik vid Högskolan i Jönköping, som nyligen släppt en avhandling om den digitala ojämlikheten i skolan. Hon konstaterar att mycket hänger på hur viktigt personalen på skolan tycker att det är med datorer och IT-integrering av utbildningen.

Jag frågar runt bland tjejerna i gruppen. Hur många har ingen dator hemma? Flera räcker trevande upp handen. Hur gör man då om man inte har en dator, när många skoluppgifter ska lämnas in skriftligt? Tjejerna verkar överens om lösningen: Man skriver på mobilen.

Är det meningen att skolan ska förlita sig på att varje elev köper en egen dyr smartphone för att de ska kunna genomföra skolarbetet?

I ett samhälle där bostadsområden och skolval redan skapat en enorm segregation behöver vi inte ytterligare segregation.

En teknisk underklass gynnar ingen, särskilt inte redan utsatta grupper.

Ida Therén

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/skola/article18381835.ab

Text

Aftonbladet Kultur: Fel språk – och du åker ut 140213

Fel dialekt – och du åker ut!

Språkskillnad som konst blir argument i debatten om uppehållstillstånd

KONST 
Hur ska man prata för att få bo i Europa?

För att kunna få asyl väljer många flyktingar som kommer till Europa att kasta passen. Det försvårar för migrationsverk som ska ta ställning till om de kommer från de mest utsatta områdena, eller beräknas klara sig om de blir hemskickade.

Att ta reda på migranternas ursprung har blivit en ­affär. Svenska forskare har utvecklat språktester som säljs av företag till bland ­annat Holland, England och Australien. Med lingvistiska metoder säger man sig kunna pricka in ursprung genom uttal av vissa ord, vilket ­sedan blir avgörande för asylbeslutet.  

Problemet med den kontroversiella metoden illustreras i verketMotstridiga fonem som just nu visas på Tensta konsthall i utställningen Tensta museum: Rapporter från nya Sverige. Tillsammans med somaliska emigranter som fått avslag på holländsk asyl har Londonbaserade konstnären Lawrence Abu Hamdan undersökt testernas godtycklighet.

Vackert illustrerad statistik visar hur de somaliska ­dialekterna korsbefruktats genom historiska händelser och konflikter.

Efter att ha bott bara något år i Stockholm kommer jag ibland på mig själv med att ändra uttalet i min småländska. Många år utomlands gör att jag ofta använder engelska uttryck även där det finns svenska alternativ. Det vore inte långsökt att anta att flyktingar som vistats många år på flykt och i olika läger påverkats i sina dialekter och uttal.

Skillnaden är bara att om jag säger ”kex” eller ”tjex” ­inte avgör om jag får stanna i Sverige eller skickas till ett land där jag riskerar mördas dagen därpå.

Photoset

Intervju med Roxy Farhat i Konstnären 2013

Text

Nöjesguiden: Spiritualism enligt konstens regler

Läs hela artikeln här

Vi lever i en exponeringens tid. Fritid visas på bloggar, intressen i sociala medier och regeringar avslöjas av hackare. Men finns det något vi inte kan sätta ord på lika lätt? Bland samtida konstnärer anas ett intresse för det som inte går att beskriva, en längtan efter spirituella frågor. Ida Therén gav sig ut på jakt för att begripa fenomenet.

För något år sedan deltog jag i ett konstverk som manades fram genom hypnos. Curerat av Raimundas Malasaukas, genom Bonniers konsthall i Stockholm. Vi var ett gäng som lockades ner i hypnosen, och där utställningenskomponenter beskrevs och skapades i vårt inre. Malasaukas menar att hypnosen var ett sätt att närma oss ett särskilt tillstånd som gör att vi kan bli mer öppna till vårt undermedvetna.

Som något av en flummare är det just sådant jag gillar med konst. När det kan uppnå något som man inte kan ta på eller förklara. Något som tar oss till en annan plats. Kanske ett annat medvetande.
Jag är inte är ensam. Intresset för spirituella och andliga frågor har ökat bland svenska samtidskonstnärer på senare år. 
– I en tid då klimatet i samhället kan upplevas som kyligare eller hårdare vänder vi oss mot det fiktiva, drömlika och abstrakta. 
Det säger Johan Norling, curator och konstvetare, som ligger bakom konst- och klubbprojektet Svarta Hålet i Stockholm. Han har också curerat ett projekt som hette Begravningen, om ritualer kring att avsluta och ta avsked. 
Närvaron av spiritualism och religion i samtidskonsten på senare tid tror han hänger ihop med hur samhället ser ut just nu. Helt enkelt, trygghet och logik som vi saknar i vardagen.
– Jag tror att vi letar parallella världar och system där utopiska strukturer, idéer eller förhållningssätt finns representerade.

Sverige är ett av världens minst religiösa länder. 70 procent av den svenska befolkningen säger sig vara icke-troende, enligt Gallups Global Index of Religiosity and Atheism 2012. Ändå kom 116 000 besökare till Moderna Museets stora utställning med Hilma af Klints (1862–1944) verk i våras, vilket gör den till en av de mest besökta utställningarna med en svensk konstnär i Modernas historia. Inte illa, med tanke på att af Klint är en ganska ovanlig konstnär. Hon målade tavlor åt religiösa altare, och ansåg att högre medvetanden talade genom henne när hon målade. Tavlorna kretsar kring hennes intresse för obskyra ämnen som spiritism, teosofi och antroposofi. 

Af Klint var också den enda svenska konstnären som ställdes ut under årets Venedigbiennal, världens kanske viktigaste konsthändelse. I SVT:s Kobra-special om biennalen beskrivs årets teman som ”fokus på hypnos och trans, längtan bort från det digitala”. Där passar af Klint väl in. ”Vi lever i en väldigt materialistisk värld, så jag tror att det finns en stor längtan, men också en stor medvetenhet om, att världen – eller sanningar – är mycket större än de vi kan få med våra ögon.” Det säger curatorn bakom af Klint-utställningen, Iris Müller-Westermann, i programmet. ”Speciellt den unga generationen förstår det”, tillägger hon.

Sveriges dyraste konstnär är sedan några år Cecilia Edefalk, som på många vis är besläktad med af Klint. I en intervju med DN från 2010 säger hon: ”Jag tror att det finns mycket mer än det vi ser på ytan, ett slags mystik, som det går att se glimtar av. Som konstnär har man tid att öppna sig för sådana saker, att prata med djur, med träd och alla möjliga.” Hon säger sig också ha mediala krafter. Alltså: hon säger sig kunna förmedla kontakt med andeväsen.

Just nu visas några av Edefalks verk ur serien Vit inuti, som behandlar en italiensk skulptur av en 1400-talsängel, på Bonniers konsthall. Man visar också det textbaserade videoverket Historia för framtiden, som återger ett långt samtal mellan Cecilia Edefalk och August Strindberg, som hon tyckte sig komma i kontakt med för några år sedan. Trots att Edefalk visat sina verk på flera religiösa platser kallar hon sig inte religiös, utan ”spirituell”. I en intervju med konsthistorikern Caroline Levisse säger hon: ”Jag tror på Gud, men jag tror att vi alla är Gud”.

Edefalk är en av de samtidskonstnärer som intervjuas i En liten bok om andlighet i konsten som gavs ut av Sveriges konstföreningar förra året. Där intervjuas även Christine Ödlund, nyss aktuell med en kritikerrosad utställning på galleri Riis där hon utforskar växters språk. Andra vi får möta i boken är Nadine Byrne (1985) som ofta arbetar med ritualer och folktro i sina videoverk och Fredrik Söderberg som arbetar på ett meditationsliknande vis, gärna med mystiska symboler
Ödlund tycker sig se mer av andlighet i samtidskonsten, och jag fastnar vid hennes motivering: ”Inte så konstigt eftersom vi står inför osäkra tider, där vi måste utveckla oprövade delar av våra förmågor för att kunna anpassa oss till en ny livssituation. Våra tidigare sätt att lösa problem blir snabbt omoderna.”

Konstnären Alfred Boman (född 1981) håller just nu på att förbereda en utställning på Isbrytaren i december och en på Galleri Nordenhake i februari, båda med målningar i emulsioner han experimenterat fram genom olika material. Målningarnas abstrakta mönster får mig att tänka på hinduistiska och buddhistiska mandalas, en slags meditationsfigurer som symboliserar de kosmiska regionerna. Jag frågar honom om han tänker mycket på spirituella frågor i sitt konstnärskap. Han svarar ja, men är inne på ett lite annat spår än de andra jag pratar med. Han menar att konst som beteende i sig är spirituellt, eller åtminstone ett försök att närma sig metafysiska erfarenheter. 
– Jag tror att driften att göra konst kan liknas vid en slags glitch i medvetandet, ett fel i huvet. Varför är vi intresserade liksom? Jag tror inte på fine arts konst som något särskilt kommunikativt medium. Egentligen är det värsta skitkommunikationen. Konst med exempelvis en direkt politisk agenda, eller som bärare av narrativ och budskap, tenderar alltid att misslyckas, det blir bara spekulativt mummel. Om man vill säga något, så säg det, gör inte en massa konst. 

Jag funderar på vad han säger. Kanske är det bara så enkelt, att världen där konsten existerar redan är en annan änden vi begriper. Som att själva dess existens är en slags andlighet. Själv är jag ganska säker på att intresset för annat än yta och det mätbara, synliga och det som kan ge ”likes” är en motreaktion mot den ytliga exponeringskulturen vi lever i. Frågan är bara om det är en trend, eller ett uttryck för något mer långvarigt. Jag hoppas på det senare, men samtidigt har jag Johan Norlings ord ringande i öronen. 
– Ofta säger de tendenser vi ser snarare mer om oss som betraktare än om konsten. Det låter härligt konstvärldsklyschigt att säga, men jag tror att vi under vissa perioder söker mer efter vissa teman eller ämnen. 
Så kanske är det bara jag som letar, trots allt. Hoppas inte det.

Texten har också publicerats i Nöjesguiden #9.