Text

Aftonbladet Kultur: Doll & Em (HBO) 130315

TV Var går gränsen mellan anställd och vän? Det är frågan i nya HBO-sitcomen Doll & Em som handlar om brittiska Hollywoodskådisen Em som anställt barndomsvännen Doll som sin assistent. Den traditionella kvinnliga strävan efter inkännande jämlikhet knockas ur balans och Em (Emily Mortimer, känd från bland annat Newsroom) och Doll (Dolly Wells) famlar handlöst efter sätt att hantera de nya rollerna. Doll & Em följer samma spår somGirlsTwo Broke Girls och Bridesmaids. Serien klarar Bechdeltestet med hästlängder: män är sällan huvudämnet för samtalen. Men serien är inte bara en djupdykning i den kvinnliga vänskapens subtila hierarkier. Starkast är dess utforskande av hur den tjänstebaserade ekonomin påverkar våra mänskliga relationer.

I en scen ligger Em och Doll hemma i soffan och slappar. Sömnigt påpekar Em hur smarrigt det vore med lite glass, ”det finns lite i frysen”. Doll reser sig, tvekandes. Är hon en schyst kompis eller en anställd som tar order? Riktigt obehagligt blir det när Em ger Doll lön – i kontanter – ögonblicket efter att hon sagt ”jag älskar dig, det vet du”.

Snart är vänskap en vara, som allt annat.

Text

Aftonbladet Kultur: Om tidskriften Nära Barn

http://www.aftonbladet.se/kultur/article18511118.ab

Text

Aftonbladet Debatt: Vi håller på att få en digital underklass 140221

Vi håller på att få en ny teknisk underklass.

Vissa barn har ett dussin datorer i skolan och IT-vurmande lärare. Samtidigt saknar andra tillgång till datorer såväl i skolan som hemma.

Problemet blev tydligt när jag i förra veckan höll i en skriv-workshop för en tjejgrupp i en stockholmsförort. Planen var att vi skulle försöka skriva en insändare ihop. En tjej tog upp att alla elever på skolan borde få en egen dator. En annan tjej fnyste. ”De har knappt råd med nya pennor, hur ska vi få datorer?”. Samtliga bekräftade att skolorna i området har för få datorer, som dessutom inte fungerar särskilt bra.

Det pratas om internetberoendet som breder ut sig över Sverige och om människor som är uppkopplade dygnet runt. Men alla har inte drabbats av den digitala besattheten - eftersom dator för dem är en ouppnåelig lyx.

Pisa-rapporten från 2009 visade att de elever som inte har dator hemma presterar sämre på det digitala lästestet än de som har minst en dator i hushållet. I senaste Pisa från 2013 bryter Sverige mot den internationella trenden, och får försämrade resultat på de digitala läsproven.

Ännu viktigare är att den svenska skolan är bland de mest ojämlika länderna i Europa när det handlar om tillgång till datorer. I vissa grundskolor delar över 11 elever på en dator. I andra har varje elev en egen dator.

Datorer ingår heller inte i de flesta kommuners socialbidragsnorm. Vad händer med de som halkar efter?

Flera aktuella rättsfall har tagit upp problemet. När en kvinna i Varberg ansökte om ekonomiskt bistånd för att köpa en dator av socialnämnden fick hon avslag. Datorn ansågs inte ingå i en skälig levnadsnivå. Hon överklagade till kammarrätten, som slog fast att det inte finns skäl att neka bistånd till en dator, om den kostar lika mycket eller mindre än en TV. Kan man få hjälp med en TV borde man få hjälp med en dator.

Senast häromåret diskuterade Riksdagen ett flertal motioner, bland annat av Sara Karlsson (S), om dator och bredbandstillgång skulle ingå i riksnormen för socialbidrag. Förslaget fick avslag.

Pisa visar också att det inte finns ett enkelt samband mellan hur mycket tid barn tillbringar med datorer och hur bra resultat de får på digitala lästest. Det handlar alltså inte bara om att sitta hemma och spela Minecraft på sportlovet. Barnen behöver också verktyg för att kunna behärska tekniken på en nivå som de kan ha nytta av senare, i exempelvis arbetslivet. Att ge barnen verktygen är upp till varje rektor och lärare.

Det finns en klyfta mellan den faktiska IT-kompetensen på skolorna, och skolans krav på likvärdighet i utbildningen. Det menar Ulli Samuelsson, forskare i pedagogik vid Högskolan i Jönköping, som nyligen släppt en avhandling om den digitala ojämlikheten i skolan. Hon konstaterar att mycket hänger på hur viktigt personalen på skolan tycker att det är med datorer och IT-integrering av utbildningen.

Jag frågar runt bland tjejerna i gruppen. Hur många har ingen dator hemma? Flera räcker trevande upp handen. Hur gör man då om man inte har en dator, när många skoluppgifter ska lämnas in skriftligt? Tjejerna verkar överens om lösningen: Man skriver på mobilen.

Är det meningen att skolan ska förlita sig på att varje elev köper en egen dyr smartphone för att de ska kunna genomföra skolarbetet?

I ett samhälle där bostadsområden och skolval redan skapat en enorm segregation behöver vi inte ytterligare segregation.

En teknisk underklass gynnar ingen, särskilt inte redan utsatta grupper.

Ida Therén

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/skola/article18381835.ab

Text

Aftonbladet Kultur: Fel språk – och du åker ut 140213

Fel dialekt – och du åker ut!

Språkskillnad som konst blir argument i debatten om uppehållstillstånd

KONST 
Hur ska man prata för att få bo i Europa?

För att kunna få asyl väljer många flyktingar som kommer till Europa att kasta passen. Det försvårar för migrationsverk som ska ta ställning till om de kommer från de mest utsatta områdena, eller beräknas klara sig om de blir hemskickade.

Att ta reda på migranternas ursprung har blivit en ­affär. Svenska forskare har utvecklat språktester som säljs av företag till bland ­annat Holland, England och Australien. Med lingvistiska metoder säger man sig kunna pricka in ursprung genom uttal av vissa ord, vilket ­sedan blir avgörande för asylbeslutet.  

Problemet med den kontroversiella metoden illustreras i verketMotstridiga fonem som just nu visas på Tensta konsthall i utställningen Tensta museum: Rapporter från nya Sverige. Tillsammans med somaliska emigranter som fått avslag på holländsk asyl har Londonbaserade konstnären Lawrence Abu Hamdan undersökt testernas godtycklighet.

Vackert illustrerad statistik visar hur de somaliska ­dialekterna korsbefruktats genom historiska händelser och konflikter.

Efter att ha bott bara något år i Stockholm kommer jag ibland på mig själv med att ändra uttalet i min småländska. Många år utomlands gör att jag ofta använder engelska uttryck även där det finns svenska alternativ. Det vore inte långsökt att anta att flyktingar som vistats många år på flykt och i olika läger påverkats i sina dialekter och uttal.

Skillnaden är bara att om jag säger ”kex” eller ”tjex” ­inte avgör om jag får stanna i Sverige eller skickas till ett land där jag riskerar mördas dagen därpå.

Photoset

Intervju med Roxy Farhat i Konstnären 2013

Text

Nöjesguiden: Spiritualism enligt konstens regler

Läs hela artikeln här

Vi lever i en exponeringens tid. Fritid visas på bloggar, intressen i sociala medier och regeringar avslöjas av hackare. Men finns det något vi inte kan sätta ord på lika lätt? Bland samtida konstnärer anas ett intresse för det som inte går att beskriva, en längtan efter spirituella frågor. Ida Therén gav sig ut på jakt för att begripa fenomenet.

För något år sedan deltog jag i ett konstverk som manades fram genom hypnos. Curerat av Raimundas Malasaukas, genom Bonniers konsthall i Stockholm. Vi var ett gäng som lockades ner i hypnosen, och där utställningenskomponenter beskrevs och skapades i vårt inre. Malasaukas menar att hypnosen var ett sätt att närma oss ett särskilt tillstånd som gör att vi kan bli mer öppna till vårt undermedvetna.

Som något av en flummare är det just sådant jag gillar med konst. När det kan uppnå något som man inte kan ta på eller förklara. Något som tar oss till en annan plats. Kanske ett annat medvetande.
Jag är inte är ensam. Intresset för spirituella och andliga frågor har ökat bland svenska samtidskonstnärer på senare år. 
– I en tid då klimatet i samhället kan upplevas som kyligare eller hårdare vänder vi oss mot det fiktiva, drömlika och abstrakta. 
Det säger Johan Norling, curator och konstvetare, som ligger bakom konst- och klubbprojektet Svarta Hålet i Stockholm. Han har också curerat ett projekt som hette Begravningen, om ritualer kring att avsluta och ta avsked. 
Närvaron av spiritualism och religion i samtidskonsten på senare tid tror han hänger ihop med hur samhället ser ut just nu. Helt enkelt, trygghet och logik som vi saknar i vardagen.
– Jag tror att vi letar parallella världar och system där utopiska strukturer, idéer eller förhållningssätt finns representerade.

Sverige är ett av världens minst religiösa länder. 70 procent av den svenska befolkningen säger sig vara icke-troende, enligt Gallups Global Index of Religiosity and Atheism 2012. Ändå kom 116 000 besökare till Moderna Museets stora utställning med Hilma af Klints (1862–1944) verk i våras, vilket gör den till en av de mest besökta utställningarna med en svensk konstnär i Modernas historia. Inte illa, med tanke på att af Klint är en ganska ovanlig konstnär. Hon målade tavlor åt religiösa altare, och ansåg att högre medvetanden talade genom henne när hon målade. Tavlorna kretsar kring hennes intresse för obskyra ämnen som spiritism, teosofi och antroposofi. 

Af Klint var också den enda svenska konstnären som ställdes ut under årets Venedigbiennal, världens kanske viktigaste konsthändelse. I SVT:s Kobra-special om biennalen beskrivs årets teman som ”fokus på hypnos och trans, längtan bort från det digitala”. Där passar af Klint väl in. ”Vi lever i en väldigt materialistisk värld, så jag tror att det finns en stor längtan, men också en stor medvetenhet om, att världen – eller sanningar – är mycket större än de vi kan få med våra ögon.” Det säger curatorn bakom af Klint-utställningen, Iris Müller-Westermann, i programmet. ”Speciellt den unga generationen förstår det”, tillägger hon.

Sveriges dyraste konstnär är sedan några år Cecilia Edefalk, som på många vis är besläktad med af Klint. I en intervju med DN från 2010 säger hon: ”Jag tror att det finns mycket mer än det vi ser på ytan, ett slags mystik, som det går att se glimtar av. Som konstnär har man tid att öppna sig för sådana saker, att prata med djur, med träd och alla möjliga.” Hon säger sig också ha mediala krafter. Alltså: hon säger sig kunna förmedla kontakt med andeväsen.

Just nu visas några av Edefalks verk ur serien Vit inuti, som behandlar en italiensk skulptur av en 1400-talsängel, på Bonniers konsthall. Man visar också det textbaserade videoverket Historia för framtiden, som återger ett långt samtal mellan Cecilia Edefalk och August Strindberg, som hon tyckte sig komma i kontakt med för några år sedan. Trots att Edefalk visat sina verk på flera religiösa platser kallar hon sig inte religiös, utan ”spirituell”. I en intervju med konsthistorikern Caroline Levisse säger hon: ”Jag tror på Gud, men jag tror att vi alla är Gud”.

Edefalk är en av de samtidskonstnärer som intervjuas i En liten bok om andlighet i konsten som gavs ut av Sveriges konstföreningar förra året. Där intervjuas även Christine Ödlund, nyss aktuell med en kritikerrosad utställning på galleri Riis där hon utforskar växters språk. Andra vi får möta i boken är Nadine Byrne (1985) som ofta arbetar med ritualer och folktro i sina videoverk och Fredrik Söderberg som arbetar på ett meditationsliknande vis, gärna med mystiska symboler
Ödlund tycker sig se mer av andlighet i samtidskonsten, och jag fastnar vid hennes motivering: ”Inte så konstigt eftersom vi står inför osäkra tider, där vi måste utveckla oprövade delar av våra förmågor för att kunna anpassa oss till en ny livssituation. Våra tidigare sätt att lösa problem blir snabbt omoderna.”

Konstnären Alfred Boman (född 1981) håller just nu på att förbereda en utställning på Isbrytaren i december och en på Galleri Nordenhake i februari, båda med målningar i emulsioner han experimenterat fram genom olika material. Målningarnas abstrakta mönster får mig att tänka på hinduistiska och buddhistiska mandalas, en slags meditationsfigurer som symboliserar de kosmiska regionerna. Jag frågar honom om han tänker mycket på spirituella frågor i sitt konstnärskap. Han svarar ja, men är inne på ett lite annat spår än de andra jag pratar med. Han menar att konst som beteende i sig är spirituellt, eller åtminstone ett försök att närma sig metafysiska erfarenheter. 
– Jag tror att driften att göra konst kan liknas vid en slags glitch i medvetandet, ett fel i huvet. Varför är vi intresserade liksom? Jag tror inte på fine arts konst som något särskilt kommunikativt medium. Egentligen är det värsta skitkommunikationen. Konst med exempelvis en direkt politisk agenda, eller som bärare av narrativ och budskap, tenderar alltid att misslyckas, det blir bara spekulativt mummel. Om man vill säga något, så säg det, gör inte en massa konst. 

Jag funderar på vad han säger. Kanske är det bara så enkelt, att världen där konsten existerar redan är en annan änden vi begriper. Som att själva dess existens är en slags andlighet. Själv är jag ganska säker på att intresset för annat än yta och det mätbara, synliga och det som kan ge ”likes” är en motreaktion mot den ytliga exponeringskulturen vi lever i. Frågan är bara om det är en trend, eller ett uttryck för något mer långvarigt. Jag hoppas på det senare, men samtidigt har jag Johan Norlings ord ringande i öronen. 
– Ofta säger de tendenser vi ser snarare mer om oss som betraktare än om konsten. Det låter härligt konstvärldsklyschigt att säga, men jag tror att vi under vissa perioder söker mer efter vissa teman eller ämnen. 
Så kanske är det bara jag som letar, trots allt. Hoppas inte det.

Texten har också publicerats i Nöjesguiden #9.

Photo
Marie-Louise Ekmans 68-politiska konst i No is not an answer

KONSTBOK 
No is not an answer skulle kunnat vara Galagos nya serieboksläpp, lagom till bokmässan. Men så är inte fallet. De flesta verken är gjorda omkring 1960, och avsändaren är inte Liv Strömqvist, Nanna Johansson eller Sara Granér utanMarie-Louise Ekman, i dag chef på Dramaten. Nu har hennes humoristiska, absurda och ofta explicit feministiska 68-politiska konst samlats i en ny bok, utgiven av Tensta konsthall, Henie Onstad Kunstcenter och tyska Sternberg Press. 
No is not an answer består av två delar: en textbaserad med essäer av fyra feministiska konstteoretiker, och en bilddel. I den senare fastnar jag vid ”Klippdockan Gunnel”, en serieliknande illustration från 1972. Där får vi möta den 32-åriga skofabriksarbeterskan Gunnel. Hon lever ensam och går ut och dansar för att träffa någon att dela livet med. Till hjälp har hon en mask med målat ansikte, högklackade skor och tankebubblor om arbetets meningslöshet och drömmar om en sandstrand med palmer. Jag slås av hur lik den är Strömkvists ”Månadens moderat”-kalendern som jag har hängande i köket. Hos Ekman möter vi visserligen vardag och kiss och bajs-humor mer än renodlad politik, men den naivistiska stilen med klara färgfält är snarlik.
Och än i dag behöver vi påminnas om att Gunnel, 32, drömmer ”att alla tycker att det är viktigt att hon lägger skor i kartonger så fint”. Även om fiskbullarna till middag bytts mot take away-thai och fabriksjobbet mot telemarketingtimmar.
Ida Therén
http://www.aftonbladet.se/kultur/article17559122.ab

Marie-Louise Ekmans 68-politiska konst i No is not an answer

KONSTBOK 

No is not an answer skulle kunnat vara Galagos nya serieboksläpp, lagom till bokmässan. Men så är inte fallet. De flesta verken är gjorda omkring 1960, och avsändaren är inte Liv Strömqvist, Nanna Johansson eller Sara Granér utanMarie-Louise Ekman, i dag chef på Dramaten. Nu har hennes humoristiska, absurda och ofta explicit feministiska 68-politiska konst samlats i en ny bok, utgiven av Tensta konsthall, Henie Onstad Kunstcenter och tyska Sternberg Press. 

No is not an answer består av två delar: en textbaserad med essäer av fyra feministiska konstteoretiker, och en bilddel. I den senare fastnar jag vid ”Klippdockan Gunnel”, en serieliknande illustration från 1972. Där får vi möta den 32-åriga skofabriksarbeterskan Gunnel. Hon lever ensam och går ut och dansar för att träffa någon att dela livet med. Till hjälp har hon en mask med målat ansikte, högklackade skor och tankebubblor om arbetets meningslöshet och drömmar om en sandstrand med palmer. Jag slås av hur lik den är Strömkvists ”Månadens moderat”-kalendern som jag har hängande i köket. Hos Ekman möter vi visserligen vardag och kiss och bajs-humor mer än renodlad politik, men den naivistiska stilen med klara färgfält är snarlik.

Och än i dag behöver vi påminnas om att Gunnel, 32, drömmer ”att alla tycker att det är viktigt att hon lägger skor i kartonger så fint”. Även om fiskbullarna till middag bytts mot take away-thai och fabriksjobbet mot telemarketingtimmar.

Ida Therén

http://www.aftonbladet.se/kultur/article17559122.ab

Photo
Nyligen lanserade Isabella ”Blondinbella” Löwengrip och Pingis Hadenius EconomistaAB, som erbjuder en bok, en medlemsklubb online och en podcast på Expressens hemsida. Konceptet utger sig för att hjälpa unga kvinnor att ta makten över sin ekonomi.
Men duons trovärdighet är inte på topp. Blondinbella har satt i system att låta praktikanter arbeta gratis för henne, i stället för att använda sig av betalda provanställningar. Hennes kollega skapade rubriker ifjol efter att ha lånat formuleringar till en krönika från en New York Times-journalist.
Shopping är kul och man får shoppa men aldrig på ett lån, skriver Löwengrip. Samtidigt tipsar Hadenius sina bloggläsare att besöka högränte-kreditkortsföretaget Supreme Cards facebook-sida, där Economista-boken lottas ut.

Och samtidigt som Löwengrip och Hadenius reser landet runt med föreläsningen Economista - Från shopaholic till saveoholic, domineras Löwengrips bloggnätverk Spotlifes bloggar av en annons från onlineklädaffären Nelly. En ung tjej i glittrig klänning niger mot åskådaren, flankerat av texten ”I’m a #Nellyholic”.
Genom liknande bildspråk har Löwengrip med sitt ”Dagens outfit”-bloggande skapat en förmögenhet på att driva lättpåverkade småtjejer till sms-lån för att ha råd med nya väskor.
Nu vill hon tjäna mer pengar på att hjälpa dem ur skuldfällan.

Vad är nästa briljanta entreprenörsidé? Jag gissar: Blondinbella börjar tillverka alkoläsk i rosa flaskor, för att ett år senare starta föreläsningsserien ”tjejer, skippa supen”.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article17552790.ab

Nyligen lanserade Isabella ”Blondinbella” Löwengrip och Pingis Hadenius EconomistaAB, som erbjuder en bok, en medlemsklubb online och en podcast på Expressens hemsida. Konceptet utger sig för att hjälpa unga kvinnor att ta makten över sin ekonomi.

Men duons trovärdighet är inte på topp. Blondinbella har satt i system att låta praktikanter arbeta gratis för henne, i stället för att använda sig av betalda provanställningar. Hennes kollega skapade rubriker ifjol efter att ha lånat formuleringar till en krönika från en New York Times-journalist.

Shopping är kul och man får shoppa men aldrig på ett lån, skriver Löwengrip. Samtidigt tipsar Hadenius sina bloggläsare att besöka högränte-kreditkortsföretaget Supreme Cards facebook-sida, där Economista-boken lottas ut.

Och samtidigt som Löwengrip och Hadenius reser landet runt med föreläsningen Economista - Från shopaholic till saveoholic, domineras Löwengrips bloggnätverk Spotlifes bloggar av en annons från onlineklädaffären Nelly. En ung tjej i glittrig klänning niger mot åskådaren, flankerat av texten ”I’m a #Nellyholic”.

Genom liknande bildspråk har Löwengrip med sitt ”Dagens outfit”-bloggande skapat en förmögenhet på att driva lättpåverkade småtjejer till sms-lån för att ha råd med nya väskor.

Nu vill hon tjäna mer pengar på att hjälpa dem ur skuldfällan.

Vad är nästa briljanta entreprenörsidé? Jag gissar: Blondinbella börjar tillverka alkoläsk i rosa flaskor, för att ett år senare starta föreläsningsserien ”tjejer, skippa supen”.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article17552790.ab

Photoset

Konst-, klubb och moderedaktör för månadstidningen Totally Stockholm (Stockholm på engelska) sedan november 2011.

Photo
http://nojesguiden.se/artiklar/nojesguidad-ida-theren
Photo
Premiär för Bar CONST på Bar Brooklyn, med release för Kajsa Ekis Ekmans nya bok “Skulden”. Varannan torsdag hösten 2013.
Foto: Anna Classon

Premiär för Bar CONST på Bar Brooklyn, med release för Kajsa Ekis Ekmans nya bok “Skulden”. Varannan torsdag hösten 2013.

Foto: Anna Classon

Text

AFTONBLADET KULTUR: Datorkyrkogården i fokus på Fotografiska (20130916)

Datorkyrkogården i fokus på Fotografiska

Dyrbara metaller från skrotad elektronik blir åter ett gift för folket

Utan titel, Agbogbloshie Market, Accra.  Utan titel, Agbogbloshie Market, Accra.

FOTOKONST På annonssajten Blocket får nationalekonomernas nedsippringsteori, att rikas pengar ska ”rinna ner” till de mindre bemedlade, sitt praktiska uttryck. Kultur-tras-medelklass som undertecknad köper varor från en välstruken kvinna från Djursholm. När den begagnade tv:n inte fungerar till tv-spelet säljs den vidare till en snubbe som ännu inte lärt sig svenska, i en förort längst ut på blå linjen. Tv:n rör sig neråt i samhällsstatus, som en schablon för klasshierarkin.

Men vad händer sen, när tv:n passerat sin sista säljes-annons? På den senaste utställningen på Fotografiska i Stockholm, Pieter Hugos This Must Be the Place (t o m 1 december) får vi svaret. Mitt i ett sopberg fyllt av mac-skrivbord och gamla datorskärmar står en trött ghanesisk pojke. För att försörja sig sätter han eld på elektronik som dumpats från västvärlden. Efter att de livsfarliga plastångorna blåst bort blottas metaller och annat råmaterial som kan säljas vidare. Samma ämnen som redan vid gruvutvinningen bidragit till afrikanska inbördeskrig blir återigen ett gift för folket.

Cirkeln går runt och nationalekonomerna skulle kanske kunna hävda att deras teori fungerar, tv:n som ursprungligen kostat 20 000 går ner i pris för var hand som äger den. Problemet är bara priset den sista handen får betala. När välståndet droppar ner är det inte mycket kvar till de törstigaste.