REPORTAGE: BARCELONA BLUES (ARENA DEC 2012)

imageDAGBOK FRÅN KRISENS BARCELONA

På planet möter jag Dan, jag tror han hette så. Han spelar World of Warcraft på en silvrig laptop. Vad ska du göra i Barcelona, semester? Jag berättar att jag försöka prata med några vanliga människor, se hur krisen påverkat dem. 

Han blir entusiastisk. Berättar att han brukade vara chef för en NGO med säte i Bryssel. De hade fått löften från Spanien att finansiera projektet, men när de kom till Barcelona var pengarna var slut. Efter ett år som arbetslös i Spanien flyttade han hem till Gotland med sin spanska fru och deras barn.

–Det tär på en att vara arbetslös. 

–Psykiskt, det är nedbrytande.

Jag frågar om jag behöver vara orolig, om det är säkert i Barcelona. Han ler.

–Katalonien är inte en plats för krigare, utan för älskare.

Samma kväll är det våldsamma protester utanför kongressen i Madrid. De arrangeras av den så kallade 25-S-rörelsen (uppkallad efter 25 september, när den första stora strejken skedde).  

Dagen efter sitter jag på torget i Gracia, Plaza del Diamante och läser tidningen El País. På balkongerna omkring mig hänger den katalanska flaggan, gul och rödrandig. I tidningen står det att protesterna i Madrid ska fortsätta under veckan. Målet att ta över parlamentsbyggnaden. Inrikesministern säger att 1500 upplopps-poliser ska hjälpa till att försvara kongressen. 

Jag dricker en café con leche och solar ansiktet.

Det är snart november och det börjar bli höst. Höst här är som sinnebilden av höst i modemagasin, sexton, tjugo, grader. Stickade tröjor, klarblå himmel. Tanter som sitter med tunn kavaj på torget, skvallrar och klagar på att det är kallt.

Är det som Montesquieu hävdade, att klimat och geografi bestämmer varje folks anda. Är det värmen som gjorde att det blev så här?

Jag minns den amerikanska affärsmannen jag träffade i Grekland, tydligen en vän av klimatläran. 

”Allt folk som bara hänger runt här, latar sig. Varför arbetar de inte?”.

Jag kunde knappt dölja att jag blev upprörd.

”Kanske för att de inte har något jobb”. 

–Ursäkta?

En av tanterna på torget säger något till mig, men jag förstår inte.

Min spanska är rostig. Jag har inte varit i Spanien sedan jag bodde i Madrid en kort period 2006. Innan krisen. 

Naivitetens tid.

Var det verkligen en naiv tid? När jag tänker efter är det inte alls så jag minns det. Snarare en vibrerande tid av nervös förväntan. Som när man ser en bubbla blåsas upp och bli så stor att man vet att den måste spricka, det går inte. Den växer och växer och så –

Många kände på sig att något skulle hända, att situationen inte var hållbar. 

Kulturen som dansade på ruinens brant, de cyniska åren i mitten av 00-talet, fulla av apolitisk electro och ironiska 80-talsoutfits. Hur kunde väst vara så rikt, utan att producera någonting? Hur kunde bostadspriserna bara stiga och stiga? Hur kunde vi bara betala för kunskap, någon måste ju göra saker, och de som gjorde saker bodde inte här, i Europa. Inte längre. 

Vad händer med alla dem som brukade jobba med att tillverka saker?

Enkel matematik en lågstadieelev skulle kunnat räkna ut, ändå hade min ekonomilärare inga svar på mina frågor. 

Vad ska alla jobba med? 

Vissa filosofer hävdar att det inte längre är en fråga om huruvida kapitalismen kommer kollapsa – utan att den redan har det. Att vi idag befinner oss i paradigmskiftet till nästa era. 

Jag ser mig omkring. Inser att hela torget är fullt av tanter. Några yngre också. Alla stickar. 

Det visar sig vara en träff arrangeras av NGO:n ”Amics de la gent gran” som arbetar för att hjälpa äldre att komma ut och träffa folk. Intresset har ökat i och med krisen, berättar Jaume Granja som arbetar för organisationen. Det kostar inget, och man kan hjälpas åt.

–Det är back to basics, säger han.

Jag kikar lite på halsdukarna de stickat och promenerar sedan söderut, i riktning mot Plaza Catalunya. Dagen innan arrangerades där en protest, till stöd för mannen som tog livet av sig samma vecka. Han klarade inte av att betala av lånen på sitt hus. När polisen kom för att ta över hans hus hittade de hans döda kropp framför det.

Omkring 350 000 människor beräknas vara påverkade av den pågående lånekrisen, som tog sin början med bostadsbubblan för några år sedan. Situationen har förvärrats av att många förlorat jobbet i och med krisen. Folk kan inte betala sina huslån. 

Precis som i Grekland vänder sig spanjorerna i första hand till familjen när de har det svårt. Många i min egen ålder, omkring 30, har på senare år flyttat hem till sina föräldrar. De har inte råd att bo själva. Barnafödandet ligger nästan hälften under nivån som krävs för att befolkningsantalet ska ligga på en jämn nivå.

Jag tänker på två artiklar jag och Kristoffer Viita skrev i somras. Den ena var ett reportage om krisens Aten och den andra var satiriska ”Föräldragenerationen, Fuck off!”. Båda har samma andemening: Allt har pajat och de äldre generationerna hade faktiskt kunna stoppa det, men de lät bli. Istället roffade de åt sig, sabbade naturen och njöt livets glada dagar. Nu måste min generation, generationen med 25% arbetslöshet i Sverige och 50% arbetslöshet vid medelhavet, betala. Äldre blir friskare, yngre blir sjukare.

Jag promenerar längs shoppinggatan. Burberry-butiker varvas med krampaktigt ihopknycklade tiggare, skyltar med ”Prada – new store coming soon”, några kvinnor i burqua går förbi med LV-påsar, Apple har just öppnat en palatsliknande butik. Inte ett spår av krisen. Fast den har å andra sidan inte påverkat de rikaste särskilt hårt. 

De rikaste har rent av blivit rikare. Enligt Capgemini och Merrill Lynchs årliga ”Wealth report” finns det idag fler High Net Worth Individuals (någon med en miljon dollar i cash) än någonsin förr. Antalet har ökat stadigt sedan krisen. De ”ultrarika”, de som har trettio miljoner dollar till handa, såg sina plånböcker svälla med elva procent under 2010.  

Kul för dem.

Jag svänger in på en sidogata. Några afrikanska män med skitiga skjortor passerar. De drar på kundvagnar fulla med metall som de bänt av från sopor.

Enligt traffickingpolisen kontrolleras vissa delar av Barcelona av Nigerianska grupper, andra av Albaner. Kineserna påstås kontrollera prostitutionen. 

Maffian sprider ut sig och förtroendet för politikerna är bland de lägsta i Europa. Enligt Transparancy International tror omkring 90% av alla spanjorer att det de lokala institutionerna är korrupta. I det grann-krislandet Grekland är korruptionen ”på afrikansk nivå” enligt de lokala experterna vi pratade med på plats. 

Jag tänker på hur det ser ut i Sverige. Gång på gång hamnar vi först på listan över folkets förtroende för såväl staten, som varandra. Men allt fler saknar bostad och jobb. Samhällskontraktet knakar även här i fogarna. Ökad ojämlikhet och brist på förtroende för ens medmänniskor skapar en tickande bomb, något Zygmunt Bauman utförligt diskuterar i sin nya bok. Brister det kan allt braka ihop, varnar han.

En annan filosof, Slavoj Zizek sa tidigare i år att ”Greklands sak är Europas”. Att hela kontinenten riskerar att förvandlas till ”avpolitiserade teknokratier där bankirer och andra experter tillåts krossa demokratin”.  

Nästan varje fråga vi ställde i Grekland fick samma svar. Systemet är ruttet, långt in i kärnan. Ingen litar på politikerna. Såväl tjänstemän som poliser är kvar sedan 70-talets diktatur. 

Spanjorerna ger mig ett liknande svar, bara att diktatorn de minns har ett annat namn. Franco är kvar i närminnet.

–Spanien har ingen historia av demokrati, säger Victoria. 

Hon är lärare i engelska och litteratur. Jag träffar henne på torget bakom lyxaffären El Corté Igles, där gulklädda människor samlats. Lett av lärarfacken protesterar de mot nedskärningarna i skolan.  

Hennes skola har slutat arrangera aktiviteter som kostar pengar. Många elever har mindre pengar än de brukade.

–Det är invandrarna som har det värst, konstaterar hon.

Jag berättar för henne om situationen i Grekland. Amnesty hävdar att polisbrutaliteten ökat mot invandrare, demonstranter och journalister. Nynazistiska Gyllene Gryning får tolv procent röster i valet och erbjuder äldre greker ”eskort” genom problemområden som en förevändning för att misshandla invandrare. Hon skrattar förskräckt. 

–Nej, så är det inte här, inte alls.

Istället har krisen lockat fram en annan sorts nationalism: den katalanska. Frågan om regionens självständighet har fått nytt liv efter krisen. Katalonien har en historia som ett självständigt land, ockuperat av Spanien sedan 1700-talet. Katalonien står för stora delar av landets ekonomiska– och naturresurser och Spanien blir rädda. Men Victoria tror inte att självständighet kommer inte att göra ekonomin bättre.

–Retoriken distraherar bara folk från de riktiga frågorna. 

I år har Victoria och hennes kollegor i snitt 5 elever fler per klass än förra året. Hennes kollegor utan fast jobb har fått sparken. Blir någon sjuk får de ingen vikarie förrän efter 10 dagar, så de andra i personalen måste hjälpa till. Belastningen är tung.

–Kvaliteten av vårt arbete försämras. Den offentliga skolan håller inte samma kvalitet som den privata.

Hon ser trött ut.

–Det går ut över elevernas undervisning. 

 Hon är egentligen rätt skeptisk till lärar-protesterna som hon ändå deltar i. Hon tror att de kan skapa en gemenskap, men hon har helt tappat tron att politikerna ska lyssna på deras protester. De har pågått över ett år utan resultat. Däremot tror hon på en generell strejk. Det räcker inte att lärarna får genom sina önskemål, hela systemet måste förändras, menar hon.

–Vi måste ändra hur vi lever och spenderar pengar. Det måste vara en djupgående förändring. 

Hon ler lite blygt.

–Men jag litar på den yngre generationen. De är mer influerade av New Age och andra tankar. De inser att vi inte kan leva såhär. 

Hon är lite blank i ögonen.

–Barnen är framtiden. Vi lämnar dem en messed up värld.

Många av deltagarna i protesten är föräldrar som är oroliga för skolan. 

Marija Kovacevic är där med sin man och 3,5-åriga son. Han har precis börjat förskolan. I hans klass på 25 barn finns en lärare. Föräldrarna måste komma dit och hjälpa till, en person räcker inte för alla de små barnen.

–Vi vet att det är svåra tider, men de försöker lösa det på fel sätt, säger hon.

–De letar inte rätt lösningar, pratar inte med lärare eller personal. Lärare är bara siffror för politikerna. De bryr sig inte om hur det är för eleverna.

Gabriel Huland delar ut informationsblad till deltagare på protesten. Han är mastersstudent i journalistik och medlem i marxistiska partiet Corriente Roja. Nyligen stängdes hans universitet ner för ”semester” i tre dagar, eftersom man inte hade råd att betala elräkningarna. Samtidigt sparkades mellan 700-1000 lärare utan fast kontrakt. Flera ämnen har börjat försvinna från utbildningarna och kostnaden för att studera har dubblerats från 800 euro per år förra året, till 1500 i år. Inga enorma summor, men Gabriel är orolig för framtiden.

–Den ekonomiska situationen kommer knappast förbättras de närmaste 6-7 åren. Regeringen fortsätter attackera arbetarklassen.

Var fjärde spanjor är arbetslös. Bland unga är det hälften som inte har ett jobb. Siffrorna är nästan identiska med Grekland. Jag vet inte om det bara är jag, men ändå känns stämningen annorlunda i Barcelona. Det är inte samma uppgivenhet, den som gav varje konversation i Aten en grådassig, uppgiven, skugga. 

Jag slås av en tanke som skrämmer mig: Kanske är det bara för att problemen har pågått längre i Grekland. Kanske kommer Spanien bli som dom, när folks besparingar börjat ta slut och de måste se sanningen i vitögat.

Och Gabriel ser inget ljus i mörkret. Snacket om katalansk självständighet menar han mest är en illusion bourgeoisien har för att hitta en lösning på alla problem.

–Men självständighet kommer inte att skapa jobb.

Han rycker på axlarna.

–Allt det här har bara gjort det lättare att sparka folk.

I grekiska dramer är ”crisis” en vändpunkt, en plats för att något nytt ska ske. Finns det inga tecken på att saker håller på att ändras? Att nya möjligheter växer fram efter alla problem?

Gabriel tänker noga efter.

–Folk börjar tänka mer kollektivt. De börjar se på sina grannar och undrar hur de har det. Flera grannskap har möten och diskuterar frågor som berör dem. 

Alla blir mer politiskt involverade, menar han, ”och det är ju bra för landet”. Folk vill organisera sig, och de är mer öppna för andra förklaringsmodeller. Intresset för marxism har ökat. 

–Regeringen säger att de arbetar för oss, men vi märker att de är emot oss. 

Det börjar bli mörkt ute och jag går tillbaka till hotellet. Där möter jag Guillermo, receptionisten. Varje dag har han samma khakifärgade militär/fiskarväst över en T-shirt och ett armband med pärlor som utgör argentinska flaggan. Vitt och ljusblått. Han är i trettioårsåldern, kommer från Argentina men ogillar president Díaz. Han har bott i Spanien i sex år ”för att uppleva något nytt”. Han har inga barn. När jag frågar honom hur hans liv ändrats av krisen tittar han på mig med ett förvånat uttryck.

–Krisen? Vad menar du?

–Krisen. Du vet, den ekonomiska krisen.

–Aha, krisen. Nä, jag vet inte.  

–Du tycker inte att ditt liv har ändrats.

Han tänker efter lite. 

–Tja… Kanske för folk som inte har ett jobb eller som har lån, men för oss andra som har ett jobb och inte har några lån är allt som vanligt. Kanske att skatterna har gått upp några procent, men det är allt.

–Så du tänker inte alls på krisen?

–Jag har växt upp i Argentina. Det här är ingenting. 

–Men… har du märkt ett ökat intresse för politik bland dina vänner? 

Han skjuter ut underläppen, rycker på axlarna.

–Nä, jag vet inte. Folk pratar om ekonomiska problem, men inte om politik, det skulle jag inte säga. Men det är det här med skatterna–

Jag märker att han nästan blir lite upprörd när han pratar om krisen, men inte på bankerna och regeringen, utan på att skatterna.

–Tidigare har folk gått till doktorn och fått mediciner som de inte behövt men ändå tagit, eftersom det varit gratis. De har gått till banken och bett om lån för 200 000 euro för att köpa en lägenhet och när bankerna har sagt ”här, ta 300 000 och köp en ny bil och en massa elektronik” har de bara sagt ja, tack. När ska de betala det? Om fyrtio år? Det funkar inte.

–Men skolan då, och hälsovården som skurits ner?

–Nu får folk betala en euro för medicinen, istället för att det är gratis.

Du menar, att nu får de känna av hur resten av världen har det?

Han rycker på axlarna igen.

–Precis.

IDA THERÉN

PUBLICERAT I TIDSKRIFTEN ARENA DECEMBER 2012